När jag föddes kostade en bostad 1,37 ÅL. Idag kostar samma bostad 6,34 ÅL.
Medellönen per år i Sverige är: 480 000 kronor.
Medelkostnaden att köpa bostad: 3 046 000 kronor.
Vilket är = 6,34 ÅL.
När jag föddes år 1972 var medelårslönen 21800 kr. En bostad kostade då i snitt 30000 kr, alltså 1,37 ÅL.
DÄR har vi problemet.
ÅL = ÅRSLÖN
Mina föräldrar behövde bara betala 0,64 ÅL (var) för att köpa den där medelbostaden (en trerummare).
Som ensamstående idag måste jag betala 10 ggr så mycket om jag vill köpa en bostad. Det är klart det inte håller i längden. Hur ska barnen ha råd utan att få pengar av sina föräldrar? Om man inte har några pengar över då?
Snittpris för en bil var år 2023: 480.000 kr = 1 ÅL.
Snittpris för en bil år 2024 är 520.000 kr = 1,08 ÅL.
Bilpriset ÖKAR. Det är galet, eftersom tillverkningskostnaderna ständigt går NER.
Problemet är att priserna stiger. De borde inte stiga i reella termer, dvs i ÅL räknat.
Det finns faktiskt inga andra anledningar till att priset stiger än politiker, centralbanker och deras miljardärskompisar.
Diverse pengar trycks upp och spär ut värdet på medborgarnas besparingar, emedan fastighetsägarnas andel av potten då ökar. Diverse artificiella hinder ställs upp som ökar priserna för slutkonsumenter och gör fastighetsägarna onödigt rika, vilket skapar klyftor i samhället.
Det talas om att det ändå finns ”prisvärda” lägenheter fortfarande.
I något reportage pekade man på rätt så nybyggda ettor i Kista och Täby, som kostade cirka en miljon.
Alltså 2 ÅL för en etta. 1 ÅL per rum.
Jämför med 1,37 ÅL för en 3-rummare för 50 år sedan = 0,33 ÅL per rum.
Det billigaste boendet har alltså minst tredubblats i pris sedan jag föddes.
Det innebär en övergång till ett nytt system. Endast 40% av befolkningen äger nu sitt boende. Det finns en gräns för hur många ÅL våra barn kan betala för att få bo nånstans. Och det ligger ju helt i linje med WEF:s slogan: ”You’ll own nothing. And you’ll be happy”.