Allt är en dagbok, hörde jag någon på nätet säga. Han menade att man kan i alla fall alltid skriva en dagbok, och egentligen är det det enda man kan göra.
Man kan säga att det mesta är en slags dagbok, inklusive en reporters berättelse från fältet.
Allt annat är bara varianter, t.ex påhitt som ”roman”.
Orden läggs annorlunda i en roman än en dagbok (kanske), men de har ändå plitats ner på samma sätt som i en dagbok. Författaren ”lurar” läsaren att något annat än en dagbok har hänt.
Och alla lever vi i dagar. Så all skrift kan delas in i dagar, och ”böcker”. Därmed logiken att allt är en dagbok.
Men vad är poängen med att skriva en?
Jo; det hjälper till att reda ut tankarna. Jag tänker bättre om jag försöker förklara och publicera mina tankar.
Och då kan jag referera tillbaka till en viss tanke, i nästa utveckling av just den tanken.
Hyperlänken kommer därmed till nytta.
Jag kan inte låta bli att tänka på mina första online-publiceringar.
De handlade alla om en direkt dagbok, det som sedan fick namnet ”blogg”.
Sedan fick jag jobb och publicerade inte något mer personligt. Bara bevakade andra.
Men jag har ändå fortsatt att skriva, i alla år.
En hel del av de texterna finns kvar på hårddiskar runtomkring mig. Och häromdagen hittade jag en mängd texter som jag skrev som tonåring. Jag tänkte att jag ska börja publicera dem alla, och försöka sortera dem i kategorier. Jag vill hitta ett bokformat; ett sätt att berätta om alla tankarna. För mig känns det naturligt att använda bloggens sätt att kategorisera. Jag tänker att jag kommer på formatet genom att publicera om det. Låts se.